”De andra predikar Kristus av rivalitet, med

orena motiv, och tror att de kan göra min

fångenskap tyngre.”

Kristus blir i alla fall predikad, för syns

skull eller uppriktigt, och det gläder jag

mig över. Och jag tänker fortsätta glädja

mig, (Fil 1:18)

Så vackert!

för jag vet att allt detta kommer att leda

till min frälsning genom er förbön och

Jesu Kristi Andes hjälp. Det är min längtan

och mitt hopp att jag inte på något sätt ska

stå där med skam, utan att Kristus nu som

alltid ska bli frimodigt förhärligad i min

kropp, vare sig jag lever eller dör.

(Fil 1:19-20)

Vid denna tidpunkt stod Paulus inför kejsar

Nero och han visste inte om Nero skulle ge

honom en dödsdom eller inte.

Han visste att Nero generellt var motståndare

till att de predikade evangeliet och att han såg

Jesus Kristus som ett hot.

Nero hade befallt att folket skulle erkänna

att han, kejsaren, var Herre. De som vägrade

erkänna att Nero var Herre skulle dödas och

Paulus skulle nu ställas inför denne tyrann.

Han säger: "Be för mig att jag kan vara så

frimodig som jag alltid varit och att jag inte

backar bara för att jag står inför tyrannen

Nero.

Min förhoppning är att jag inte kommer stå

där med skam och att jag frimodigt kommer

säga sanningen, även om följden blir att jag

blir halshuggen.”

Det är intressant ur ett historiskt perspektiv

att Paulus framträdde två gånger inför kejsar

Nero. Första gången var när han vädjade till

Nero i Caesarea. När Paulus mötte honom

då blev han befriad.

Anklagelserna var grundlösa och Paulus blev

fri. Ett par år senare blev han åter arresterad

och förd tillbaka till Rom. Kejsar Nero

beordrade då att han skulle halshuggas och

Paulus dog martyrdöden. [När Paulus skrev

2 Timoteusbrevet, stod han inför Nero för

andra gången, ö. a.]

Vi vet att Jesus i evangelierna säger till sina

lärjungar att de ska stå inför kungar och

makthavare, men Han säger också: "Var inte

oroliga för vad ni ska säga, för i den stunden

kommer den Helige Ande att ge er de rätta

orden och det kommer att bli ett tillfälle för

er att vittna."

När vi i Apostlagärningarna läser om Paulus

försvar inför kung Agrippa och inför Felix och

Festus, ser vi att han använde varje tillfälle

till att vittna.

Han berättade om Guds Andes verk i sitt liv

och han vittnade om att han hade fötts på

nytt genom kraften från Jesus Kristus.

Varje gång han framträdde inför någon av

dessa makthavare såg Paulus det som en

möjlighet att vittna om Jesus Kristus.

Ju högre ställning personen hade, desto mer

brinnande var Paulus vittnesbörd och desto

ivrigare var han i sin strävan efter att omvända

den personen, eftersom han tänkte: "Wow,

med det inflytande och den position den här

mannen har, skulle det betyda mycket för

evangeliet om han blev frälst!”

När han framträdde inför kung Agrippa – hade

han någonsin gett ett sådant kraftfullt

vittnesbörd? När han kom till slutet av sitt tal,

sa han: "Agrippa, tror du på profeterna? Jag

vet att du tror.” När Paulus var på väg att

avsluta sitt tal, ropade Festus: "Paulus, du

är galen! Du har studerat för mycket, du har

förlorat ditt förstånd."

Paulus fortsatte och började pressa Agrippa,

tills han svarade: "Vänta lite, menar du att du

försöker omvända mig till att bli kristen?

Försöker du övertala mig?”

Paulus svarade: "Jag önskar att du var precis

som jag, fast utan de här bojorna. Men åh, vad

jag önskar att du var en kristen."

När Paulus framträdde inför Nero, tror du

inte att han gav allt i sitt försök att omvända

honom? Utan tvekan tänkte han: ”Tänk vad

det skulle betyda för evangeliet om kejsaren

blev kristen.”

Jag är säker på att Paulus gav det kraftfullaste

vittnesbörd någon någonsin hört talas om,

vid någon tidpunkt i historien, när han

framträdde inför Nero.

När man studerar historia är det intressant

att se att Nero, fram till den tidpunkt när

Paulus framträdde inför honom, var en ganska

hygglig härskare.

Det finns dokumenterat att det efter Paulus

framträdande märks en plötslig och dramatisk

förändring i Neros personlighet. Han blev

nästan en galen man.

Faktum är att många trodde att han blev

sinnessjuk. Det är sannolikt att Gud genom

Paulus gav Nero ett tillfälle att bli frälst och

att Paulus vittnesbörd var så starkt, att

Neros förkastande av detta vittnesbörd och

fullständiga förkastande av Jesus Kristus,

ledde till att han vid den tidpunkten blev

demonbesatt.

Det finns saker i historien som tyder på att

Nero blev demonbesatt. Han blev en galning

och i sin förföljelse av kyrkan blev han

omänsklig.

Han lät binda kristna på stolpar i sin trädgård,

täckte dem med tjära och satte dem i brand

för att lysa upp sin trädgård på kvällen, när

han naken i sin vagn for omkring på stigarna

där. Kristna fungerade som belysning i

trädgården, som facklor!

Det var omänskligt och hemskt. Om du

studerar historia noggrant och läser om Nero,

ser du att det sker en dramatisk förändring

vid den tidpunkt då Paulus vittnade för honom.

Nero lät också bränna ner Rom i sin önskan

att bygga ett nytt och större Rom, som skulle

namnges efter honom, så att han skulle kunna

lämna ett monument efter sig. Han gav de

kristna skulden för branden.

Det var då Paulus återkallades och

arresterades (i Efesus), och fördes tillbaka till

Rom och slutligen halshöggs av Nero.

Om Paulus skrev filipperbrevet under sin

första eller andra fängelsevistelse är inte helt

klarlagt. Det var antagligen under den första,

men i vilket fall visste han inte vad som skulle

hända.

Paulus säger: "Min önskan är att Kristus ska

bli förhärligad i min kropp – om jag lever eller

dör, bryr jag mig inte om. Jag vill bara leva så

att Jesus Kristus blir ärad."

Paulus skriver i Gal 6:14:”För min del vill jag

aldrig vara stolt över något annat än vår Herre

Jesu Kristi kors”.

”Jag är inte ute efter något för egen del. Jag

vill att mitt liv ska ge ära till Kristus. Jag vill

att Kristus ska äras i min kropp, om jag lever

eller dör, det gör inte någon skillnad."

För mig är livet Kristus (Fil 1:21)

”Han är centrum i mitt liv. Mitt liv kretsar

kring Honom.” Om vi själva skulle säga: "För

mig är livet…” vad skulle vi då säga?

Kanske: ”För mig är livet formel 1.” ”För mig

är livet att spela gitarr.” ”För mig är livet att...”

Så många människor lever för såmånga olika

saker. Paulus säger: "För mig är livet Kristus"

och eftersom han säger att Kristus är livet för

honom, kan han också säga:

och döden en vinst. (Fil 1:21)

Man kan inte säga så om man lever för något

annat, t.ex. ”För mig är livet att vara rik och

att samla ihop en förmögenhet. Att dö är att

förlora allt.” Man kan bara säga att döden är

en vinst när man levt sitt liv för Jesus Kristus.

Därför behöver vi inte och borde vi inte sörja,

när en person som levt sitt liv för Jesus Kristus

dör.

Vi kan sörja över vår förlust. Vi sörjer, men

inte som de som inte har något hopp. Vi sörjer

eftersom vi kommer att sakna dem. Men vi

sörjer inte för dem, för om en person lever

för Kristus så är döden en vinst.

Men om livet här i kroppen innebär att

mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad

jag ska välja. (Fil 1:22)

Om du skulle fråga: "Vad skulle du välja

Paulus, vill du leva eller dö?" skulle han svara:

”Jag vet faktiskt inte”, för han säger i vers 23:

Jag dras åt båda håll. Jag har en längtan

att bryta upp och vara hos Kristus, det

vore mycket bättre. (Fil 1:23)

Paulus visste att döden skulle befria hans

ande från hans kropp och att hans ande

omedelbart skulle vara med Herreni himlen.

I 2 Kor 5:1-8 säger han: ”Vi vet att om vårt

jordiska tält rivs ner så har vi en byggnad

från Gud, en evig boning i himlen som inte

är gjord av människohand.

Därför suckar vi i vårt tält och längtar att få

iklä oss vår himmelska boning, för när vi väl

är klädda i den ska vi inte stå där nakna. Ja,

vi som bor i detta tält suckar tungt.

Vi vill ju inte bli avklädda utan påklädda, så

att det som är dödligt uppslukas av livet.

Och den som berett oss för just detta är Gud,

som har gett oss Anden som en garant. Därför

är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att vi

är borta från Herren så länge vi är hemma i

kroppen. Vi lever här i tro, utan att se.

Men vi är ändå vid gott mod och skulle

hellre flytta bort från kroppen och vara

hemma hos Herren.”Han säger samma sak här

i Filipperbrevet: "Så jag vet inte riktigt vad jag

ska välja. Jag är i ett dilemma. Jag står inför

liv och död men jag vet inte riktigt vad jag vill.

För jag önskar att bryta upp och vara hos

Kristus, vilket är mycket bättre." Tror du på

detta? Du förstår, vi har fel inställning till

döden: "Åh vad synd att han skulle dö, vad

hemskt, vilken förlust." Vi förstår inte vad

döden innebär för Guds barn. Paulus

fortsätter:

Men för er skull är det mer nödvändigt

att jag får leva kvar här i kroppen. (Fil 1:24)

"Jag skulle vilja bryta upp, för min önskan är

att vara hos Kristus, men ni behöver mig. Jag

slits mellan ert behov av att jag fortsätter att

tjäna Gud här och min önskan att vara hos

Herren."

Jag tror att detta är sant. Vi befinner oss

mellan två saker vi önskar. När vi tänker på

Herren och att vara hos honom i himlen,

känner vi: ”Åh, jag skulle älska att vara hos

Herren."

Men så ser vi på vår familj. De behöver oss

och vi har ansvar för dem och vi tänker: "De

behöver mig fortfarande." Våra känslor slits

mellan dessa två önskningar.

Det är jag övertygad om, och jag vet att

jag ska få leva och vara kvar hos er alla

och hjälpa er till framsteg och glädje i

tron. (Fil 1:25)

Så Paulus förhoppning vid denna tidpunkt

var att han skulle bli befriad, vilket han också

blev, och att han skulle fortsätta ytterligare

ett tag hos dem.

När jag är tillbaka hos er igen får ni ännu

större anledning till glädje i Kristus Jesus

för min skull. Se bara till att ni lever på ett

sätt som är värdigt Kristi evangelium, vare

sig jag kommer och besöker er eller inte.

Låt mig få höra om er att ni står fasta i

samma ande och samma sinne och kämpar

för tron på evangeliet, (Fil 1: 26-27)

Paulus önskar detta för församlingen: att de

ska stå fasta i en tro och ett sinne och arbeta

tillsammans för tron på evangeliet. Så här

uttrycker han det:

utan att på något sätt låta er skrämmas

av motståndarna. Det blir för dem ett

tecken på att de går förlorade, medan

ni blir frälsta och det av Gud. Ni har ju

fått nåden att inte bara tro på Kristus

utan också att lida för hans skull,

(Fil 1:28-29)

Men vänta lite nu… Jag hörde nyligen en

evangelist predika och säga att ingen kristen

någonsin skulle behöva lida om han bara

hade tillräckligt med tro.

Uppenbarligen hade han inte läst

Filipperbrevet 1. ”Ni har ju fått nåden att

inte bara tro på Kristus utan också att lida

för hans skull”.

eftersom ni har samma kamp att kämpa

som ni såg att jag hade och nu hör att jag

fortfarande har. (Fil 1:30)

Slut av kap 1.

Tillstånd beviljat av The Word For Today att

översätta detta avsnitt.

Alla bibelcitat med blå text och kursiv stil är

hämtade från Svenska Folkbibeln.